Vi minns
Denna helgen har gått i sorgens tecken. Vi minns de som allt förtidigt har fått lämna oss, fyrbenta som tvåbenta.
En gång i mitt liv har jag gått på begravning. Det var det värsta jag varit med om och även om jag förlorat vänner efter denna händelse, så har jag inte klarat av att gå på deras begravning.
Jag har väldigt kort minne, men jag minns det som igår..
Jag var 10 år den gången, precis börjat mellanstadiet. Jag hade många kompisar som var yngre än mig och vi hade oftast rast tillsammans..så även denna dag.
Vi lekte pjätt nere på skolgården..vår skolgård låg i mitten, dvs byggnader runt om. Det var inte jag som jagade, men ni vet hur det är, man kollar på den som jagar samtidigt som man springer till boet.
Min kompis gjorde precis så..hon tittade bakåt och såg inte väggen som var framför henne. Hon sprang rätt in i den, tog emot med bröstkorgen och föll bakåt. Hon reste sig inte igen..
Vi förstod inte vad som hade hänt..ambulansen kom men hennes liv gick inte att rädda. Mjälten hade spruckit i smällen och hon dog rätt snabbt.
Skolan stängdes för dagen och föräldrar kom och hämtade. Gymnastiksalen öppnades upp som en minnesplats och jag minns både blommor och massor av ljus. Men framförallt gråtande barn och lärare.
Dagen efter samlades alla i gymnastiksalen och rektorn höll ett tal. Inga lektioner hölls denna dag.
Den dagen det var begravning för J.L, stängdes skolan. De flesta var i kyrkan och alla grät. Inte ens prästen kunde hålla sig.
Den första tiden tillbaka i skolan, undvek man skolgården där nere, speciellt på den plats där J dog.
Än idag kan jag minnas den exakta platsen även om skolan idag inte ser ut som den gjorde för 27 år sedan.
Vila i frid